Talför var inte ordet Tony hade valt för att beskriva sig själv direkt. Nej, det fanns mycket att säga om honom men pratglad var han inte. Nu hade han landat ett nytt jobb, efter att varit 11 år på sin förra arbetsplats, och ångesten var ett faktum. Det var andra dagen i Stockholm och första dagen på jobbet med fasadrenovering. Nog för att han kände sig trygg i branschen, tryggare än de flesta, men att gaffla med nya kollegor: Nej, han kunde nämna 100 kontexter han hellre befunnit sig i. Med det sagt så satt han nu där med sin pyttipanna och åt bredvid sin nya kollega Mikael. Den ende som tog med sig matlåda i hela teamet, visade det sig. Mikael hade jobbar med fasadrenovering i Stockholm i över 20 år så här hade han inte mycket att säga till om i jämförelse. Problemet för Tony var att hans nya kollega tycktes vara ungefär lika blyg som han själv.

Roger och Lene hade sina klara roller i förhållandet. Så hade det varit sedan de träffades för snart 15 år sedan. Det fungerade, i alla fall för det mesta. Roger tog hand om hushållet mestadels. Han skötte tvätt, disk och städning. Maten delade de på. Lene var den som skötte inhandlingen av saker, och det gällde verkligen allt; såväl inredning som mat och artiklar som gjorde att Roger kunde utföra sina sysslor. Tvättmedel bland annat, och det är det som detta inlägg kommer att handla om. Tvättmedel och palltransport av detsamma. Mycket nöje, hoppas jag! Ett främmande nummer ringde i Rogers telefon strax innan lunch den tisdag då han jobbade hemifrån. Vanligtvis svarade han inte men numret såg förvånansvärt normalt ut. Inga 075-kombinationer alls, och därför svarade han. Roger lade på direkt. Han hade bannemej inte beställt någon palltransport och det var han övertygad om att Lene inte hade gjort det heller. Varför skulle han eller hon ha gjort det?

Det hade verkligen gått bra, får man konstatera. Elin hade just avslutat sin första arbetsdag inom kundtjänst. Eller ja, den första riktiga arbetsdagen någonsin – kan man ju faktiskt säga. Hon hade förvisso arbetat i kassan på Lidl under gymnasiet men detta var i alla fall det första ”riktiga” jobbet. Att hon skulle hamna inom just kundtjänst var inget hon hade trott. Nej, det var verkligen så långt ifrån vad hon hade gissat som möjligt. När hon sökte till jobbet inom kundtjänst funderade hon länge och noga över de erfarenheter hon hade av kunder tidigare – om ens några. Hon hade stått i kiosken på fotbollens dag ganska många gånger. Då fanns förvisso andra, vuxna, med samtidigt men hon hade haft mycket kundkontakt där och då. Kan man kalla det kundtjänst? Något sånär kanske. Det Elin mindes från detta var att hon kunde bli väldigt irriterad på kunderna. Både på de vuxna och på barnen som försökte få så mycket

Ja, eller inte precis. Titeln på inlägget kan vara något förvirrande men nu är den där så nu får den också där förbli. Det är förstås inte brandtätning för el det är frågan om. I alla fall inte omedelbart. Det handlar såklart om brandtätning av sådant som leder el. För att göra mig förstådd tänker jag att det nog är på sin plats att jag ger lite bakgrund. Bakgrunden är den att jag har börjat arbeta i en ny bransch. Det tog ett jävla tag för mig att få tummen ur men tillslut åkte den ut och all världens väg. Tummen landade ända i knäet på en gammal klasskompis till mig som arbetade med brandtätning, inriktning mot el. Jag hade aldrig hört talas om någon som arbetat med det förut. Framförallt hade jag själv aldrig arbetat med brandtätning, el eller ej. Nej, detta var helt nytt men de var också nytt jag ville ha när jag sa upp mig från

Det var inte direkt så att det kom som en överraskning. Jag menar, vårt företag har växt stadigt under två års tid. Det var tvunget att hända nu när vi är fler än dubbelt så många som när vi flyttade till vårt gamla kontor. Nu har vi gjort en kontorsflytt på Södermalm till lokaler som är betydligt större och ljusare än de gamla vi hade. Idag kommer jag att berätta lite om hur beslutet togs. Vi bestämde oss för att även denna kontorsflytt skulle ske inom Södermalms gränser. Det kändes rimligt. Vi gillade att hålla till på ön, särskilt på den delen av den där vi varit hela tiden – runt Medborgarplatsen. Jag var på mötet där beslutet togs och jag minns allt i väldigt tydlig detalj. Många hade de varit. Mötena där vi trott att vi skulle få veta om kontorsflytt på Södermalm men när detta inte skedde. Det var många gånger som jag och mina kollegor lämnat mötet

Jag är övertygad om att de flesta av er har koll på hur det är att befinna sig på en middagsbjudning. Ni vet, man träffas och har det gemytligt runt ett bord. Man smaskar på huvudrätt och efterrätt och skickar komplimanger till höger och till vänster. Man möter folk man känner och kanske också nya människor att lära känna. Samtalsämnen kan variera från gång till gång och under kvällen. I helgen var jag på en middag där samtalsämnet, nästan uteslutande, var järnbrist. Javisst, har ni någonsin varit med om det? Har ni suttit på en middag där man talat mestadels om järnbrist, eller? Det gjorde jag och idag kommer jag att skriva om det. Jag ska väl börja med att säga att denna middag präglades av mestadels nya människor. Det var min sambos syster och hennes vänner som vi träffade. Sambon hade träffat flera av dem tidigare men för mig var de flesta ännu främlingar. Det var en kille på