Uncategorized

Det finns sätt att beräkna kostnaden för en badrumsrenovering i form av pengar, tid och material, förmodligen ganska exakt ner på öret om du så vill. Är du ombytlig blir det nog inte så exakt för du kommer ändå att ändra på allt under resans gång, så då blir kostnaden för badrumsrenoveringen också en överraskning. Det gör ingenting, om man gillar överraskningar. Andra vill som sagt noga veta allt, och har säkert också mycket åsikter om vad som är rimliga kostnader för en badrumsrenovering och kanske framför allt vad som får kosta. Bara för att en person tycker att kranen på handfatet är livsavgörande och vill lägga en månadslön på den betyder inte att alla andra tänker lika. De flesta prioriterar förmodligen helt andra kostnader i badrumsrenoveringarna och det måste väl få vara okej, i oliktänkandet finns vår utveckling. Oavsett om du tänker precis som din granne kring badrumsrenoveringskostnader eller helt tvärtom så kan det vara smart att titta på det innan du river ner hela badrummet och hoppas på det bästa. För de flesta är kostnaden för en badrumsrenovering ändå en summa som man vill fundera kring innan man halar fram plånboken. Om det inte är så för dig, utan kostnaderna för badrumsrenoveringen är småpengar, så är det bara att gratulera till dina tidigare livsval. Valen du gör i badrummet kan ändå vara mindre lyckade, fast på andra sätt. Du kanske får brottas med den emotionella kostnaden för en badrumsrenovering som inte blev som du trodde. Man ska inte underskatta hur betydelsefullt ett badrum kan vara och vilken påfrestning det kan vara att byta ut det gamla välkända mot något nytt. Du kanske bör räkna in andra kostnader i badrumsrenoveringen, såsom terapi till exempel. Om du inte har gjort en budget för att planera och hantera kostnaden för badrumsrenoveringen kan det mycket väl vara där du hamnar till slut.  Emotionella och finansiella kostnader för badrumsrenoveringar till trots så finns det ändå goda anledningar till att göra dem. Inte för ofta, om du inte gillar att välja kakel väldigt mycket. Men förmodligen minst en gång under din livstid, om du inte är alltför kortlivad, flyttar mycket ofta eller bara inte har ett badrum. Det sistnämnda är en rimlig anledning till att inte bekymra sig om några kostnader en badrumsrenovering skulle medföra.

Talför var inte ordet Tony hade valt för att beskriva sig själv direkt. Nej, det fanns mycket att säga om honom men pratglad var han inte. Nu hade han landat ett nytt jobb, efter att varit 11 år på sin förra arbetsplats, och ångesten var ett faktum. Det var andra dagen i Stockholm och första dagen på jobbet med fasadrenovering. Nog för att han kände sig trygg i branschen, tryggare än de flesta, men att gaffla med nya kollegor: Nej, han kunde nämna 100 kontexter han hellre befunnit sig i. Med det sagt så satt han nu där med sin pyttipanna och åt bredvid sin nya kollega Mikael. Den ende som tog med sig matlåda i hela teamet, visade det sig. Mikael hade jobbar med fasadrenovering i Stockholm i över 20 år så här hade han inte mycket att säga till om i jämförelse. Problemet för Tony var att hans nya kollega tycktes vara ungefär lika blyg som han själv. Samtalet påbörjades sakteliga när Mikael slog sig ner vid bordet med sin fiskgryta rykandes framför sig. ”Korrekt”, tänkte Tony. Vem använder det ordet på det sättet. Det var märkligt och något förminskande, tyckte han. Men å andra sidan brukade han känna sig på krigsstigen bland nya människor. En dålig egenskap men icke desto mindre en verklig sådan. Mikael nickade och satte ner blicken i grytan. Sedan fortsatte han: Det uppskattades starkt av Tony. Vilken bra sak att säga till någon som är helt grön på fasadrenovering i Stockholm. Han bjöd därför på ett genuint leende till Mikael, nickade och tackade för att han sagt så. De visste ingenting då men det var starten på en fin vänskap. Tony hade hittat en god vän när han landat nya jobbet inom fasadrenovering i Stockholm.

Roger och Lene hade sina klara roller i förhållandet. Så hade det varit sedan de träffades för snart 15 år sedan. Det fungerade, i alla fall för det mesta. Roger tog hand om hushållet mestadels. Han skötte tvätt, disk och städning. Maten delade de på. Lene var den som skötte inhandlingen av saker, och det gällde verkligen allt; såväl inredning som mat och artiklar som gjorde att Roger kunde utföra sina sysslor. Tvättmedel bland annat, och det är det som detta inlägg kommer att handla om. Tvättmedel och palltransport av detsamma. Mycket nöje, hoppas jag! Ett främmande nummer ringde i Rogers telefon strax innan lunch den tisdag då han jobbade hemifrån. Vanligtvis svarade han inte men numret såg förvånansvärt normalt ut. Inga 075-kombinationer alls, och därför svarade han. Roger lade på direkt. Han hade bannemej inte beställt någon palltransport och det var han övertygad om att Lene inte hade gjort det heller. Varför skulle han eller hon ha gjort det? Nej, det var något skumt här och man skulle inte svara på främmande samtal sådär – framförallt inte när de handlar om beställningar och sådant. Telefonen ringde igen. Det var väl själva fanken, hann han tänka. Roger tänkte att den här personen minsann hade gjort sin research. Han kom därför med ett ultimatum. Han förklarade att han inte kommer att acceptera någon palltransport förrän han vet vad den innehåller. På så vis skulle han kunna avgöra legitimiteten i leveransen. Han kände sig som en diplomat, en förhandlade av rang. Där fick han såg han teg, tänkte Roger. Vilket genidrag. Nu skulle han säkert bara lägga på och åka och försöka lura någon annan med palltransporten istället. Om Roger någonsin fått ”äta upp sin hatt” förut på grund av att han haft fel så var det inget jämfört med detta. Oerhört pinsamt. Han öppnade porten för killen med palltransporten som stod och knappt kunde hålla sig för skratt. När Roger skrivit på och transportkillen var på väg tillbaka till sin lastbil ropade den senare:

Det hade verkligen gått bra, får man konstatera. Elin hade just avslutat sin första arbetsdag inom kundtjänst. Eller ja, den första riktiga arbetsdagen någonsin – kan man ju faktiskt säga. Hon hade förvisso arbetat i kassan på Lidl under gymnasiet men detta var i alla fall det första ”riktiga” jobbet. Att hon skulle hamna inom just kundtjänst var inget hon hade trott. Nej, det var verkligen så långt ifrån vad hon hade gissat som möjligt. När hon sökte till jobbet inom kundtjänst funderade hon länge och noga över de erfarenheter hon hade av kunder tidigare – om ens några. Hon hade stått i kiosken på fotbollens dag ganska många gånger. Då fanns förvisso andra, vuxna, med samtidigt men hon hade haft mycket kundkontakt där och då. Kan man kalla det kundtjänst? Något sånär kanske. Det Elin mindes från detta var att hon kunde bli väldigt irriterad på kunderna. Både på de vuxna och på barnen som försökte få så mycket godis som möjligt för så lite pengar det bara gick. Det var uttröttande och knappast någon bra erfarenhet inför kundtjänst-jobbet. Nåväl, nu hade det gått några år efter att hon stått i kiosken och det var dags att se till nya förutsättningar. Elin var för sjutton vuxen och vad hon tyckte om att göra när hon var 15 var knappast något som skulle vara signifikativt för henne idag. Nej, hon hade gått vidare och det hade hon verkligen gjort med råge. Nu hade hon gjort sin första dag på kundtjänst och det kändes alldeles utmärkt, tack så mycket! När hon vandrade upp på parkeringen bort till sin mammas blå Saab så funderade hon. Vad var det egentligen som gjort dagen på kundtjänsten så bra? Det första hon kunde komma att tänka på var att det kändes fint att bli behandlad som en vuxen. Det hände knappt hemma och erfarenheten tidigare var bara gymnasiemiljö. Det var fint att kundtjänsten var full av folk i olika stadier av vuxenlivet. Olika kön, åldrar, intressen och erfarenheter, tyckte Elin sig ana. Men något som förenade dem alla till syvende och sist: Alla verkade väldigt trevliga på kundtjänst. Det var verkligen något hon bar med sig som positivt!

Ja, eller inte precis. Titeln på inlägget kan vara något förvirrande men nu är den där så nu får den också där förbli. Det är förstås inte brandtätning för el det är frågan om. I alla fall inte omedelbart. Det handlar såklart om brandtätning av sådant som leder el. För att göra mig förstådd tänker jag att det nog är på sin plats att jag ger lite bakgrund. Bakgrunden är den att jag har börjat arbeta i en ny bransch. Det tog ett jävla tag för mig att få tummen ur men tillslut åkte den ut och all världens väg. Tummen landade ända i knäet på en gammal klasskompis till mig som arbetade med brandtätning, inriktning mot el. Jag hade aldrig hört talas om någon som arbetat med det förut. Framförallt hade jag själv aldrig arbetat med brandtätning, el eller ej. Nej, detta var helt nytt men de var också nytt jag ville ha när jag sa upp mig från mitt gamla jobb. Nytt och fräscht och så långt ifrån siffror och grafer som jag bara kunde komma. Det var, av en händelse, just så jag formulerade mig till min f.d. chef också. Hur som helst. Brandtätning för el arbetade min gamla vän med. Det var i alla fall så som han uttryckte sig. Lite slarvigt, kunde jag allt tycka. Sättet på vilket han så självsäkert uttalande sig om sin bransch – om el och brandtätning – som om det var något som gemene person visste om och kunde relatera till. Det var dock ingen social katastrof så samtalet fortsatte. Faktum är att det fortsatte betydligt längre än jag först hade trott. Han var fängslande. Det var fängslande med brandtätning och el i sammanhanget och han hade fått min uppmärksamhet. Sedan var det väl ungefär 20 minuter efter att brandtätning för el hade kommit på tal som frågan kom. ”Vad gör du nu för tiden då?”. Man kan tycka att det är lite märkligt att motfrågan dröjer så pass länge men så var det i alla fall. Jag förklarade att jag jobbat som sparekonom men att jag nu var ”Fri på andra sidan. Letandes i horisonten efter den perfekta, nya branschen”. Tystnaden som följde min kommentar var målande och den kändes igen från gymnasietiden. Så där gjorde han när han hade fått en idé. Skillnaden från idéerna när vi var 18 år gamla var att denna idé inkluderade mig. Han undrade om jag skulle vilja testa på att arbeta med brandtätning för el. Jag funderade i ungefär 7,5 sekunder innan jag vänligt men bestämt tackade ja. På den vägen är det.

Det var inte direkt så att det kom som en överraskning. Jag menar, vårt företag har växt stadigt under två års tid. Det var tvunget att hända nu när vi är fler än dubbelt så många som när vi flyttade till vårt gamla kontor. Nu har vi gjort en kontorsflytt på Södermalm till lokaler som är betydligt större och ljusare än de gamla vi hade. Idag kommer jag att berätta lite om hur beslutet togs. Vi bestämde oss för att även denna kontorsflytt skulle ske inom Södermalms gränser. Det kändes rimligt. Vi gillade att hålla till på ön, särskilt på den delen av den där vi varit hela tiden – runt Medborgarplatsen. Jag var på mötet där beslutet togs och jag minns allt i väldigt tydlig detalj. Många hade de varit. Mötena där vi trott att vi skulle få veta om kontorsflytt på Södermalm men när detta inte skedde. Det var många gånger som jag och mina kollegor lämnat mötet och vid kaffemaskinen utbytt tankar om varför. ”Varför inte kontorsflytt på Södermalm? Vi behöver ju nya lokaler!” Man tappade hoppet litegrann. När vi frågade ledningen om varför det kom sig att vi inte flyttade till andra lokaler på Södermalm, att vi inte gjorde en kontorsflytt, så fick vi bristande svar. Ja, om vi ens fick några svar vill säga. Det var många av oss som kände oss frustrerade. Två av mina kollegor, Jessica och Mikael, valde att sluta. De gjorde sina egna kontorsflyttar på Södermalm istället, bara det att de landade på andra företag. Det började verkligen bubbla bland oss. Den där dagen vid det där mötet vet jag att det var flera i personalstyrkan som ville ”skjuta skarpt”. Säga att vi krävde svar om kontorsflytten på Södermalm, och varför det inte blev av. Mina kollegor behöver inte göra sig besväret. Det var nämligen första punkten på dagordningen. Kontorsflytten på Södermalm, den vi längtat efter så länge, ägde tillslut rum. Det var bara en tidsfråga innan vi skulle få känna oss som hemma i nya lokaler på ön. Om det kom som en chock? Ja, märkligt nog var det faktiskt så. Vår kontorsflytt på Södermalm var verkligen helt nödvändig. Men det hade den också varit länge, och därför fanns inga garantier på att behov skulle leda till förändring. Så blev det i alla fall, och ingen är gladare än jag för det!

Jag är övertygad om att de flesta av er har koll på hur det är att befinna sig på en middagsbjudning. Ni vet, man träffas och har det gemytligt runt ett bord. Man smaskar på huvudrätt och efterrätt och skickar komplimanger till höger och till vänster. Man möter folk man känner och kanske också nya människor att lära känna. Samtalsämnen kan variera från gång till gång och under kvällen. I helgen var jag på en middag där samtalsämnet, nästan uteslutande, var järnbrist. Javisst, har ni någonsin varit med om det? Har ni suttit på en middag där man talat mestadels om järnbrist, eller? Det gjorde jag och idag kommer jag att skriva om det. Jag ska väl börja med att säga att denna middag präglades av mestadels nya människor. Det var min sambos syster och hennes vänner som vi träffade. Sambon hade träffat flera av dem tidigare men för mig var de flesta ännu främlingar. Det var en kille på min sida bordet, Janne, som tog upp järnbristen. Det var nämligen så att han hade gjort ett blodprov som visade på att han hade det. ”Vem fan har järnbrist när man är 43?” sa han som för att kritisera sin hälsa. Det uttalandet bemöttes av en person på andra sidan bordet, Katrine. Hon arbetade nämligen i vården och betonade att järnbrist inte alls behövde vara åldersberoende. Enligt henne var det såklart vanligare att ha järnbrist när man var äldre. De flesta brister var tydligen vanligare då. Det var dock inte alls ovanligt att yngre människor också hade järnbrist. Det var ganska vanligt. Det handlade tydligen mest om att lägga om kosten initialt. Det finns mat som gör att man får i sig järn då man har järnbrist. ”Steg 1” uttryckte sig Katrine och hänvisade till ett antal råvaror. När hon nämnt en tredje sa Janne, killen med järnbrist, upp telefonen och började föra anteckningar. Han sa att han skulle kila till Coop direkt dagen efter och köpa skafferiet och kylen full. Bra inställning, var vi alla överens om. Där tänker man kanske att ämnet järnbrist vattnats ut. Det hade det också, för en liten stund i alla fall. Men nej, sällskapet hade inte avhandlat ämnet klart. 20 minuter av andra samtalsämnen följde, och sedan svängde vi tillbaka igen. ”Men det här med järnbrist då..” hördes från ett ny person runt bordet. Några suckar följde men vissa lutade sig längre fram. Blickar riktades mot Katrine igen och hon var tvungen att besvara ytterligare frågor. Det skulle bli en lång kväll och ingen anade nog hur mycket den kom att präglas av järnbrist som samtalsämne. Jag återkommer om detta igen om ni känner för att höra fortsättningen. Skriv gärna en kommentar, om järnbrist eller ej, så tar vi det därifrån!

Ibland funderar jag på vad vi har mest av hemma hos oss. Detta är förstås en något filosofisk fråga. Jag menar, å ena sidan har vi förstås en väldig massa människor. Vi är 2 vuxna, 3 gemensamma barn och stundtals så många som fyra bonusbarn. Det är.. Mycket. Det vi också har mycket är skrik och bråk, föga förvånande. Sedan har vi ju förstås en tv i varje rum, vilket nog gör oss till det mest televisionstäta hushållet i vår del av Europa. Ja, ni hör ju. Det finns mycket saker hos oss. Vad vi också har mycket av är mässingsskyltar. Detta är vad jag kommer att skriva om idag. ”Mässingsskyltar?” tänker nu några av er nu. Varför i all sin dagar har man en massa mässingsskyltar hemma? Och varför? Jag förstår verkligen denna fråga och jag önskar att det finns en bättre förklaring än den jag nu ska ge er. Såhär ligger det till: Min sambo är tokig i mässingsskyltar. Detta är helt sant och vi har försökt spåra intresset utan framgång. Det har säkert något med barndomen att göra, precis som allt annat. Egentligen stoppar det inte vid mässingsskyltar. Intresset är lika stort för mässing överlag. Det är det som är den gemensamma nämnaren. Mässingsskyltar är bara väldigt behjälpligt. Särskilt när man är så många i familjen och varenda jävla dörr och pryl ska ha en skylt. Ja, för så ser det nämligen ut. Mässingsskyltarna avverkar varandra i vårt hem. På vår dörr står det förstås, passande: ”Mamma och pappa”. På barnens alla miljoner dörrar står det deras namn och ingraverat i mässingsskylten finns deras främsta intresse vid tillfället. Vet ni vad som är lite roligt med det då? Jo, det är nämligen att barns intressen tenderar att svänga en hel del under de år då de växer upp. Ta vår son Rasmus till exempel. Det är den av alla mässingsskyltar som nog roar mig allra mest. Han är 13 år gammal och på skylten som utmärker hans rum så finns det en monster truck. Vet ni varför? Jo därför att Rasmus var 8 år gammal när alla mässingsskyltar kom på plats. Tro mig: det finns ingen i hela världen som är mindre intresserad av bilar och motorsport än han är. Idag är det bara mode, dans och musik som gäller. Det finns många fler sådana missförstånd gällande mässingsskyltar i vårt hem. Hundens koja är ytterligare en. Vi har idag en pudel men vår gamla hund var en Amstaff terrier. Vi lyckades ändra namnet från Sonja till Milo. Problemet var bara att vi inte orkade fixa nya mässingsskyltar så bilden på en stor kamphund får fortsatt pryda kojan. Osmakligt? Ja, lite kanske

Det är ingen hemlighet att det har underlättat för oss sedan vi skaffade professionell hemstädning i Stockholm. Detta har jag varit tydlig med, trodde jag i alla fall. Det är ganska många som, under den senaste veckan, har hört av sig. ”Vad hände med det där med att skaffa hemstädning i Stockholm egentligen? Blev det som ni hade väntat er?”. Ja, frågor i den kalibern har rullat in. Jag anar därför att det inlägg jag skrev som svar på hemstädningen i Stockholm har försvunnit i mängden av inlägg. Så tänkte jag först. Sedan insåg jag, när jag försökte hitta inlägget om hur vi skaffat hemstädning i Stockholm, att det var borttaget. Varför i all sin dagar det inte finns kvar kan jag inte svara på. En oerhörd gåta som söker svar men som verkligen besvarar folks nyfikna frågor. Nu ska jag därför göra ett nytt försök att dyka ner i ämnet hemstädning i Stockholm. Ni som minns denna text sedan sist får helt enkelt hålla ut och läsa igen, eller skippa att läsa idag. Då kör vi. En av de tydligaste sakerna som förändrats av hemstädningen i Stockholm är den tid vi fått över. Det är förstås brett svarat. Jag menar, det finns ju många saker som mer tid kan leda till i form av resultat menar jag. Till exempel har jag, efter att vi anlitat hemstädning i Stockholm, fått mer tid att umgås med barnen. Det är fint. Det är faktiskt väldigt, väldigt fint. Vi har dessutom fått mycket mer lugn och ro när vi kommer hem. Vi behöver liksom inte ösa undan allt och städa upp minsta lilla sak när vi vet att proffs kommer att ordna det. En annan aspekt av hemstädning som förändrat vårt hem i Stockholm är att vi lugnat ner oss mot varandra. Det har funnits en stor skepticism och en rejäl portion skuldbeläggande åt den som inte städar upp efter sig. Både gentemot barnen och mot/mellan oss vuxna. Det är otroligt skönt att detta har blivit bättre. Det tycker vi alla. Låt mig också slå ett slag för professionalism i stort. Vilket jävla jobb de gör, rent utsagt, de som utför vår hemstädning i Stockholm. Maken till professionellt bemötande av ett arbete har jag aldrig sett förr. Otroligt bra är det och vi är väldigt nöjda! Nu måste jag sticka iväg men lovar att besvara frågor som ni eventuellt har efter detta inlägg. Skriv gärna om precis vad som helst.