Admin

Jag är övertygad om att de flesta av er har koll på hur det är att befinna sig på en middagsbjudning. Ni vet, man träffas och har det gemytligt runt ett bord. Man smaskar på huvudrätt och efterrätt och skickar komplimanger till höger och till vänster. Man möter folk man känner och kanske också nya människor att lära känna. Samtalsämnen kan variera från gång till gång och under kvällen. I helgen var jag på en middag där samtalsämnet, nästan uteslutande, var järnbrist. Javisst, har ni någonsin varit med om det? Har ni suttit på en middag där man talat mestadels om järnbrist, eller? Det gjorde jag och idag kommer jag att skriva om det. Jag ska väl börja med att säga att denna middag präglades av mestadels nya människor. Det var min sambos syster och hennes vänner som vi träffade. Sambon hade träffat flera av dem tidigare men för mig var de flesta ännu främlingar. Det var en kille på min sida bordet, Janne, som tog upp järnbristen. Det var nämligen så att han hade gjort ett blodprov som visade på att han hade det. ”Vem fan har järnbrist när man är 43?” sa han som för att kritisera sin hälsa. Det uttalandet bemöttes av en person på andra sidan bordet, Katrine. Hon arbetade nämligen i vården och betonade att järnbrist inte alls behövde vara åldersberoende. Enligt henne var det såklart vanligare att ha järnbrist när man var äldre. De flesta brister var tydligen vanligare då. Det var dock inte alls ovanligt att yngre människor också hade järnbrist. Det var ganska vanligt. Det handlade tydligen mest om att lägga om kosten initialt. Det finns mat som gör att man får i sig järn då man har järnbrist. ”Steg 1” uttryckte sig Katrine och hänvisade till ett antal råvaror. När hon nämnt en tredje sa Janne, killen med järnbrist, upp telefonen och började föra anteckningar. Han sa att han skulle kila till Coop direkt dagen efter och köpa skafferiet och kylen full. Bra inställning, var vi alla överens om. Där tänker man kanske att ämnet järnbrist vattnats ut. Det hade det också, för en liten stund i alla fall. Men nej, sällskapet hade inte avhandlat ämnet klart. 20 minuter av andra samtalsämnen följde, och sedan svängde vi tillbaka igen. ”Men det här med järnbrist då..” hördes från ett ny person runt bordet. Några suckar följde men vissa lutade sig längre fram. Blickar riktades mot Katrine igen och hon var tvungen att besvara ytterligare frågor. Det skulle bli en lång kväll och ingen anade nog hur mycket den kom att präglas av järnbrist som samtalsämne. Jag återkommer om detta igen om ni känner för att höra fortsättningen. Skriv gärna en kommentar, om järnbrist eller ej, så tar vi det därifrån!

Ibland funderar jag på vad vi har mest av hemma hos oss. Detta är förstås en något filosofisk fråga. Jag menar, å ena sidan har vi förstås en väldig massa människor. Vi är 2 vuxna, 3 gemensamma barn och stundtals så många som fyra bonusbarn. Det är.. Mycket. Det vi också har mycket är skrik och bråk, föga förvånande. Sedan har vi ju förstås en tv i varje rum, vilket nog gör oss till det mest televisionstäta hushållet i vår del av Europa. Ja, ni hör ju. Det finns mycket saker hos oss. Vad vi också har mycket av är mässingsskyltar. Detta är vad jag kommer att skriva om idag. ”Mässingsskyltar?” tänker nu några av er nu. Varför i all sin dagar har man en massa mässingsskyltar hemma? Och varför? Jag förstår verkligen denna fråga och jag önskar att det finns en bättre förklaring än den jag nu ska ge er. Såhär ligger det till: Min sambo är tokig i mässingsskyltar. Detta är helt sant och vi har försökt spåra intresset utan framgång. Det har säkert något med barndomen att göra, precis som allt annat. Egentligen stoppar det inte vid mässingsskyltar. Intresset är lika stort för mässing överlag. Det är det som är den gemensamma nämnaren. Mässingsskyltar är bara väldigt behjälpligt. Särskilt när man är så många i familjen och varenda jävla dörr och pryl ska ha en skylt. Ja, för så ser det nämligen ut. Mässingsskyltarna avverkar varandra i vårt hem. På vår dörr står det förstås, passande: ”Mamma och pappa”. På barnens alla miljoner dörrar står det deras namn och ingraverat i mässingsskylten finns deras främsta intresse vid tillfället. Vet ni vad som är lite roligt med det då? Jo, det är nämligen att barns intressen tenderar att svänga en hel del under de år då de växer upp. Ta vår son Rasmus till exempel. Det är den av alla mässingsskyltar som nog roar mig allra mest. Han är 13 år gammal och på skylten som utmärker hans rum så finns det en monster truck. Vet ni varför? Jo därför att Rasmus var 8 år gammal när alla mässingsskyltar kom på plats. Tro mig: det finns ingen i hela världen som är mindre intresserad av bilar och motorsport än han är. Idag är det bara mode, dans och musik som gäller. Det finns många fler sådana missförstånd gällande mässingsskyltar i vårt hem. Hundens koja är ytterligare en. Vi har idag en pudel men vår gamla hund var en Amstaff terrier. Vi lyckades ändra namnet från Sonja till Milo. Problemet var bara att vi inte orkade fixa nya mässingsskyltar så bilden på en stor kamphund får fortsatt pryda kojan. Osmakligt? Ja, lite kanske

Vilken är världens snyggaste led ramp? Denna fråga kanske inte många av er har funderat särskilt ofta på. Det har jag gjort. Framförallt har jag gjort det efter förra helgen inträffade. Det var nämligen då jag och mina vänner var på bilträff. Där kan man snacka om att det fanns en och annan ball led ramp. Min kompis Sebastian tyckte sig innan träffen ha den absolut coolaste och mest påkostade man kunde lägga vantarna på. Han fick lov att ångra att han någonsin tänkt så. Maken till led ramper har jag aldrig någonsin tidigare sett. Vilket jävla utbud, rent utsagt. Jag tröttnade liksom aldrig på att gå omkring där och känna in vad det faktiskt var vi fick se. Vi åkte visserligen ända till Holland för att vara med, men resan var värd all möda. Det var fint att se att så många med liknande intressen möttes på samma ställe. Så mycket stort intresse för bilar, och för led ramper – inte minst. Jag blev som smått besatt av det där. Kunde inte slita min giriga blick från den ena led rampen efter den andra. Vid ett tillfälle skulle de andra gå och äta när vi var i mitten av mässan. Jag sa bara ”fortsätt utan mig” som om jag var med i någon jävla äventyrsfilm. De ryckte på axlarna, gick för att äta hamburgare och lämnade mig med vad som skulle bli min framtida led ramp. Den satt på en Volvo, av alla bilar. Den var ombyggt och oerhört snygg, hela kärran. Men vilken led ramp den hade! Om jag hade haft en bild så hade jag bifogat den nu. Jag vågade mig tillslut fram till killen som, av registreringsskylten att döma, kom från Tyskland. Jag sade på knackig engelska att jag tyckte att hans led ramp var otroligt snygg. Han log, nickade och sa att jag inte var den första som hade kommit fram och sagt det den dagen. Det hade jag heller inte väntat mig att jag var. Hans bil, och särskilt dess led ramp, måste ha fått oerhört många kommentarer den dagen. Vi pratade en stund och jag tror att han förstod att jag kunde ett och annat om led ramper. Jag berättade om Sebbes och sa vilket märke det var. Då skrattade han som svar på att han trott att den skulle vara störst och bäst. Det var en cool kille, med en cool bil som hade ställets finaste led ramp. Jag var tvungen att ha en likadan. Jag såg till att skaffa uppgifter från min nyfunne vän om var jag kunde köpa en. Ja, sen var det bara att spara!

”Och så var det kostnad för fasadrenovering?” ”Och så var det… Vadå för något?” ”Ja, kostnaden för fasadrenoveringen. Den som gjordes i er förening.. Nu ska vi se.. Förra hösten, enligt vad jag har fått här i alla fall. Alltså hösten 2020. Stämmer det inte att ni hade en fasadrenovering då, och att du skulle redogöra för kostnad idag?” Hon hade lika gärna kunnat prata på ett annat språk. Jag hängde inte med ett dugg. Hur sjutton skulle jag kunna hålla koll på kostnad för en fasadrenovering som skedde 2020? Jag bodde ju inte ens i föreningen då! Jag har ju för sjutton bara bott där i 6 månader. Inte för att jag kan klandra henne för det förstås. Hon gjorde ju bara sitt jobb. Hon kanske tänkte att den som skulle rapportera kostnad för fasadrenovering var någon som bott där längre. Så var det säkert. Så tänkte hon säkert. Det hjälpte mig i alla fall inte och samtalet styltade sig fram. Jag tänkte att om ärlighet alltid varar längst så är detta onekligen en situation i vilken detta stämmer. Jag spelade med öppna kort: ”Förlåt, nu har det nog blivit ett litet missförstånd. Jag har precis flyttat in i föreningen och kostnaden för fasadrenoveringen. Ja, alltså, jag bodde inte ens där då, när den skedde. Att jag skulle veta vad denna fasadrenovering, som skedde 2020, hade för kostnad. Det är liksom som om Janne Andersson skulle ha stenkoll på vilka färdigheter Henke Larsson hade. De var liksom aktiva under olika perioder. Hehe. Ja, alltså i detta scenariot är jag Janne. Henke Larsson är.. Ja, antagligen personen som hade den här uppgiften innan mig. Hen vet nog mer om fasadrenoveringen och kostnad och allt.” Jag möttes av 4 sekunders tystnad och märkte att varenda skämt och referens flugit långt över huvudet. ”Då är det kanske den här personen som du ska ringa då. Den som kan ha uppgifterna om kostnaden för fasadrenoveringen. Jag kan vänta om det inte tar alltför lång tid, men vi ska nog försöka köra igång med det snart. ”Ja, alltså jag vet ju inte vem det var. Jag är helt ny i föreningen. HELT ny. Jag har ingen koll på något överhuvudtaget. Vem som hade den här rollen, det vet jag verkligen inte. Jag ber om ursäkt. ”Hette han inte Henke Larsson, sa du? Jag kan hjälpa dig att söka efter numret om du vill”

Julklappar är det enda som funnits i mitt medvetande under hösten. Ni som följer mig vet hur mitt upplägg kring julen brukar se ut. Jag har, som allt fler människor, anslutit till det så kallade Julkvartalet. Jag minns inte vem det var som introducerade detta från början men jag har köpt det med hull och hår. Det handlar alltså om att fira jul under 3 månader istället för under 1 månad. Eller ja, vissa firar väl egentligen ännu kortare. Detta beslut grundas på många sätt i mitt stora intresse för just julklappar. Jag bara älskar dem. Jag har alltid gjort det. Det känns som att jag tänker på julklappar den mesta tiden på året. När januari kommer och jag vet att det är så långt kvar som det bara kan till jul så blir jag alltid deppig. OK, det kanske inte enbart har att göra med avsaknaden av julklappar. Det är trots allt årets deppigaste månad oavsett. När sedan sommaren kommer. Det är så jag startar julmusiken för första gången. Är det inte helt sjukt? Jo, den som hävdar något annat ljuger förstås. När jag närmar mig hösten, si sådär i augusti, så börjar jag fundera över julklappar. När jag var barn handlade det förstås mest om vad jag själv skulle få i julklapp. Nu ser det lite annorlunda ut. Jag har så pass bra betalt att jag faktiskt kan köpa det jag känner för under hela året. Men att ge julklappar är någonting speciellt. Något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Nu när julen närmar sig kan jag, som ni förstås kan tänka er, knappt sitta still. Jag är så oerhört taggad på att få fira in årets bästa tid även detta år. Detta trots att denna och senaste julen inte är sig lika på grund av läget i världen. Vi gör helt enkelt det vi kan för att få det så bra som möjligt. Julklappar är en himla bra metod om ni frågar mig. Om jag har köpt årets julklappar redan? Ja, mestadels. Jag brukar alltid spara några klappar för att få gå på klappjakt i butiker när det närmar sig jul. Många tycker väldigt illa om den påstådda stress det tydligen ska innebära. Jag har aldrig känt så i ett sammanhang i vilket jag får handla julklappar. God jul i förskott och dela gärna med er om era julplaner i kommentarsfältet!

Det finns ganska få saker jag saknar med Stockholm, men jobbet inom fasadrenovering är en sådan. Kanske skulle jag säga att det inte är själva arbetet jag saknar. Det är hela känslan. Det är den där härliga feelingen att gå till jobbet och känna att man trivs. Missförstå mig rätt: Jag trivs även på mitt nuvarande jobb. Det gör jag verkligen. Det var dock något annat när jag flyttade till Stockholm för att syssla med fasadrenovering. Till att börja med så var jag ju förstås yngre. Jag var på en annan plats i livet. Det var väl en viktig sak. Sedan måste jag säga att gänget jag fick jobba med fasadrenovering tillsammans med i Stockholm var otroliga. Vilket jävla lag. Jag var nära på att skriva att när jag började var jag den som hade arbetat kortast tid. Så är det ju förstås alltid, men jag kände mig alltid som den nye inom fasadrenovering i Stockholm. Detta eftersom vi mer eller mindre slutade anställa efter att jag hade kommit in. Jag var sist in helt enkelt. Som tur är var jag inte först ut. Vi var en grupp som arbetade med fasadrenovering i Stockholm tillsammans under 4 års tid. Under nästan ett halvt decennium knotade vi ihop varenda dag. VI träffade varandra betydligt oftare än vi träffade våra familjer. Det var en glad tid. Inte därför naturligtvis. Bara för att vi kom varandra så nära. Det var inte alltför sällan, efter jobbet med fasadrenoveringen, som vi gick ut i Stockholm. Vi blev som ett litet kompisgäng snarare än ett gäng arbetskamrater. Det kändes fint. Särskilt fint kändes det förstås för mig, eller oss, som nyss flyttat till staden. Det hjälpte mig liksom att få den där känslan jag ville få. Som så många tycktes få av Stockholm, vare sig de jobbar med fasadrenovering eller ej. 4 år blev det inom samma bransch. Sedan var det dags för mig att säga hej då till såväl Stockholm som fasadrenovering. Det kändes verkligen som rätt beslut. Jag var färdig och trivdes egentligen aldrig med arbetet i storstan. Eller ja, snarare livet i stan kanske. Jag gillade att jobba med fasadrenovering, det gjorde jag verkligen, men kände aldrig för Stockholm. Detta var en historia som gick fram och tillbaka, inte bara idag utan under mina senaste inlägg. Hoppas att det har känts OK för er att hänga med. Jag tänker att det kanske kan intressera även om man inte är intresserad av fasadrenovering i Stockholm. Ett livsöde är aldrig fel att få presenterat för sig. Eller hur?

Alla goda ting har ett slut, eller hur brukar man säga? Ni som följer den här bloggen har nu fått hänga med på en resa under en tid. Resan har handlat om min professionella bakgrund. Jag har precis fyllt 50 år och kände att det var dags att göra en återblick. Hur intressesant detta har varit för någon annan än just mig själv vet jag förstås inte. Jag kände dock att det behövde göras och det behövde göras nu. Idag ska jag be att få besvara frågor om tiden då jag var verksam inom facility management. För er som inte riktigt har koll så ska jag ge en liten bakgrund till yrket. Facility management handlar om att förse företag med en god arbetsmiljö, skulle man kunna säga. Det är förstås en lång rad komponenter som avgör huruvida en arbetsmiljö är just ”god”. Men vi stod i alla fall för en viktig del av den. Facility management är att göra faciliteterna trevliga att befinna sig i. En viktig del är förstås städning. Det ska vara rent och fint, dammsuget och torkat och allt sådant – ni vet förstås vad jag talar om. En annan del av facility management kan vara att leverera frukt eller andra typer av varor som verksamheten vill ha eller behöver. Det var inte sällan som vi fick specialbeställningar som vi tog med när vi kom för städning av lokalen. Mycket smidigt. Tidssparande för kunderna och lönsamt för oss – Win win! I andra fall kan det handla om tvättjänster eller annan verksamhetsanpassad service. Vi gjorde det kunden ville, helt enkelt. Jag tänker att jag ska köra igenom ett par av de frågor jag fått om min tid inom facility management. Kan du rekommendera andra att jobba med facility management? Absolut. Det var en rolig tid i mitt liv. Mycket handlar ju förstås om arbetsgivare och arbetskamrater. Något som jag hade mycket bra av. Mitt företag var kanon och behandlade mig väl. Arbetskamraterna blev väldigt goda vänner och vi hade roligt på jobbet. Det var en fin tid och det spelade förstås mycket in min upplevelse. Vad var det roligaste med att arbeta med facility management? Det är lätt att fastna i att säga arbetskompisarna men jag ska försöka bredda svaret. Det roligaste var något att få uppskattning. Kunderna som vi utförde facility management för blev oftast väldigt nöjda. Det kändes verkligen för oss som arbetade med det. De blev glada att se oss när vi kom för att utföra våra tjänster. Nu var det klart. Känner ni att dessa veckor har bidragit med någonting?

Last week, I told you about the period in my life during which I worked with warehousing in Houston. It’s interesting that I started that text with saying that, for some reason, this topic seem to be very interesting to many of you. It’s even more interesting that, after my last text, the questions you guys have had has been so many. During the last week, I’ve had so many questions regarding the time that I was doing warehousing in Houston. If I told you how many questions I’ve gotten, you wouldn’t believe me. Trust me, you wouldn’t. Since this topic creates excitement, at least among some of you, I decided to do another one. This time, I will answer some of the questions collectively. If you feel like you’re wondering something but have not gotten an answer yet – let me know! Write a comment and ask me anything about warehousing Houston, and my time doing that. I’d be happy to answer whatever you need answering. So, let’s go now. Why Houston for warehousing? This is the most simple question regarding this. The place where I was doing warehousing in, in Houston, was located in the same area in which I lived back then. Houston was my home and I didn’t want to leave, so if I could do warehousing a couple of blocks away – Great! What did you enjoy the least? It was truly a great place to work. Not just in terms of the many privileges for employees, but for people that wanted high-quality warehousing in Houston. We were the best. Having pointed that out, the early mornings were probably the worst thing. During my first year warehousing in Houston, we all got up at the same time. This had to be done for us to finish work in time for the afternoon. I did not like it, not one bit. I’m not a morning person, as you can understand. It didn’t last for long though. They decided to rearrange a bit when I’d been there a little over a year, and that was really good. I got to work different times depending on the week day. I know many of my coworkers while warehousing in Houston did not like that, but I did. I’ll answer more questions next week. Until then, post your questions about warehousing in Houston in the comment section.

Det fanns mycket som vi var missnöjda med på mitt företag. Jag säger mitt företag och jag menar det verkligen. Det var jag och min kollega som bedrev verksamheten. Bolaget hade varit aktivt i närmare 10 år. Vi hade exakt 10 anställda, och vi hade just bytt upp oss till lokaler som var större och som låg mer centralt. Problemet var bara att det skavde på en del sätt i verksamheten. Det skavde så mycket att vi blev tvungna att anlita en affärskonsult. Affärskonsulten fick i uppdrag att hjälpa oss att optimera vårt företag och vårt situation. Jag ska be att få återkomma om hur det gick till, men vill först ventilera om problemen vi hade. Så, det mesta gick ganska trögt, förutom att pengarna kom in. För många företagare kan det säkert låta märkligt eftersom pengar ofta är det primära målet. Så var det i alla fall inte för oss. Det fanns en tvetydighet i nästan allt som genomfördes på företaget. Detta var en stor anledning till varför vi anlitade affärskonsulten. Man visste inte riktigt vad man skulle göra. Denna tvetydighet fanns till och med mellan mig och min ägande partner. Ingen av oss ville egentligen ha personalansvar. Det var bara något som tvingades få vara eftersom vi behövde ha anställda. Vi tänkte att en affärskonsult kunde berätta för oss hur saker och ting kunde bli tydligare. De skulle bli så tydliga att trivseln på bolaget ökade, vilket var nästa stora sak. Vi tog in affärskonsult för att det kändes som att stämningen hade sjunkit. Misstänksamhet, bortförklaringar och ibland rent kaos rådde i vår grupp. Det ska därtill sägas att det var oerhört fin och god stämning i teamet bara något år innan vi anlitade affärskonsult. Något hände, och vår egen analys säger oss att otydligheten är en stor bidragande faktor. Detta bekräftades dessutom av den grymt proffsiga affärskonsult vi fick in. Redan första dagen med affärskonsulten blev det ändring på saker. Hon pekade omedelbart på vissa saker i organisationen som måste förändras. Hon förklarade att, oavsett om vi skulle välja henne, någon annan eller ingen affärskonsult alls, behövde det göras. Det behövde göras för att vi inte skulle riskera att behöva lägga ner verksamheten. Vi blev övertygade och det ska vi vara grymt glada för. Vår affärskonsult påbörjade projektet som innebar att höja vårt bolag redan nästkommande vecka. Det var full fart direkt och förbättringarna kunde ses tydligt efter ett kort tag. Hela bolaget inkluderades. Det var något som uppskattades av både våra anställda och av oss själva.

När jag, för en tid sedan, valde att skaffa hemstädning ville jag inte säga det till någon. Jag vet inte riktigt varför. Jag var väl rädd att någon skulle se ner på mig. Jag tog beslutet efter en tid av oerhörd stress. Det enda jag gjorde var att arbeta och ta hand om barn. Ett evigt hamsterhjul som aldrig stannade av. Det snurrade och snurrade och tillslut orkade jag inte mer. Jag tog upp telefonen och ringde till en städfirma. ”Vad kostar det att få regelbunden hemstädning?” frågade jag, och kvinnan i andra änden besvarade frågan. Mindre än en vecka senare plingade det på min dörr. Hemstädningen hade kommit. Jag tror att detta är närmare 8 månader sedan och jag är så fruktansvärt jävla nöjd. Jag kunde faktiskt inte vara mer nöjd, om jag ska vara ärlig. Att anlita hemstädning frigjorde så mycket tid att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av den. Detta lyckade beslut fick som följd att jag promotade hemstädning för andra. Flera vänner valde att ta hjälp av samma företag. Jag gick ju i god för dem och säkerställde att de var branschens bästa. De personer som beslutet om hemstädning satt längst in för var mina föräldrar. Två svenska personer på ålderns höst. Ni vet, de har alltid tagit hand om sin egen hemstädning. Varför skulle de skaffa hjälp nu när det alltid har gått så bra? ”För att ni är gamla, älskade ni” svarade jag på frågan. Hemstädning är en god idé för många människor med många olika typer av livspussel att lösa. Det är väl aldrig någonsin så perfekt som när det handlar om äldre och skörare människor. Till slut så valde min mamma och pappa att skaffa hemstädning och jag hjälpte dem. De ville dock att jag skulle garantera att det var samma person som regelbundet kom hem till mig. Det kändes tryggast, tyckte dem. Sagt och gjort. Nästa gång som personen som sköter min hemstädning kom på besök ställde jag frågan. Hon sa att hon skulle dubbelkolla med chefen men att det förmodligen inte skulle vara några problem alls. Det var inte heller några problem.  Mamma och pappa fick hjälp med hemstädning av samma person som hjälpt mig sedan dag 1. De är supernöjda. Både med själva servicen men jag tror nästan ännu mer med personen. En perfekt matchning, och det anade jag redan från början. Är det någon av er som funderar på att skaffa hemstädning men inte fått tummen ur? Jag kan verkligen varmt rekommendera det!