Admin

Roger och Lene hade sina klara roller i förhållandet. Så hade det varit sedan de träffades för snart 15 år sedan. Det fungerade, i alla fall för det mesta. Roger tog hand om hushållet mestadels. Han skötte tvätt, disk och städning. Maten delade de på. Lene var den som skötte inhandlingen av saker, och det gällde verkligen allt; såväl inredning som mat och artiklar som gjorde att Roger kunde utföra sina sysslor. Tvättmedel bland annat, och det är det som detta inlägg kommer att handla om. Tvättmedel och palltransport av detsamma. Mycket nöje, hoppas jag! Ett främmande nummer ringde i Rogers telefon strax innan lunch den tisdag då han jobbade hemifrån. Vanligtvis svarade han inte men numret såg förvånansvärt normalt ut. Inga 075-kombinationer alls, och därför svarade han. Roger lade på direkt. Han hade bannemej inte beställt någon palltransport och det var han övertygad om att Lene inte hade gjort det heller. Varför skulle han eller hon ha gjort det? Nej, det var något skumt här och man skulle inte svara på främmande samtal sådär – framförallt inte när de handlar om beställningar och sådant. Telefonen ringde igen. Det var väl själva fanken, hann han tänka. Roger tänkte att den här personen minsann hade gjort sin research. Han kom därför med ett ultimatum. Han förklarade att han inte kommer att acceptera någon palltransport förrän han vet vad den innehåller. På så vis skulle han kunna avgöra legitimiteten i leveransen. Han kände sig som en diplomat, en förhandlade av rang. Där fick han såg han teg, tänkte Roger. Vilket genidrag. Nu skulle han säkert bara lägga på och åka och försöka lura någon annan med palltransporten istället. Om Roger någonsin fått ”äta upp sin hatt” förut på grund av att han haft fel så var det inget jämfört med detta. Oerhört pinsamt. Han öppnade porten för killen med palltransporten som stod och knappt kunde hålla sig för skratt. När Roger skrivit på och transportkillen var på väg tillbaka till sin lastbil ropade den senare:

Det hade verkligen gått bra, får man konstatera. Elin hade just avslutat sin första arbetsdag inom kundtjänst. Eller ja, den första riktiga arbetsdagen någonsin – kan man ju faktiskt säga. Hon hade förvisso arbetat i kassan på Lidl under gymnasiet men detta var i alla fall det första ”riktiga” jobbet. Att hon skulle hamna inom just kundtjänst var inget hon hade trott. Nej, det var verkligen så långt ifrån vad hon hade gissat som möjligt. När hon sökte till jobbet inom kundtjänst funderade hon länge och noga över de erfarenheter hon hade av kunder tidigare – om ens några. Hon hade stått i kiosken på fotbollens dag ganska många gånger. Då fanns förvisso andra, vuxna, med samtidigt men hon hade haft mycket kundkontakt där och då. Kan man kalla det kundtjänst? Något sånär kanske. Det Elin mindes från detta var att hon kunde bli väldigt irriterad på kunderna. Både på de vuxna och på barnen som försökte få så mycket godis som möjligt för så lite pengar det bara gick. Det var uttröttande och knappast någon bra erfarenhet inför kundtjänst-jobbet. Nåväl, nu hade det gått några år efter att hon stått i kiosken och det var dags att se till nya förutsättningar. Elin var för sjutton vuxen och vad hon tyckte om att göra när hon var 15 var knappast något som skulle vara signifikativt för henne idag. Nej, hon hade gått vidare och det hade hon verkligen gjort med råge. Nu hade hon gjort sin första dag på kundtjänst och det kändes alldeles utmärkt, tack så mycket! När hon vandrade upp på parkeringen bort till sin mammas blå Saab så funderade hon. Vad var det egentligen som gjort dagen på kundtjänsten så bra? Det första hon kunde komma att tänka på var att det kändes fint att bli behandlad som en vuxen. Det hände knappt hemma och erfarenheten tidigare var bara gymnasiemiljö. Det var fint att kundtjänsten var full av folk i olika stadier av vuxenlivet. Olika kön, åldrar, intressen och erfarenheter, tyckte Elin sig ana. Men något som förenade dem alla till syvende och sist: Alla verkade väldigt trevliga på kundtjänst. Det var verkligen något hon bar med sig som positivt!

Det var inte direkt så att det kom som en överraskning. Jag menar, vårt företag har växt stadigt under två års tid. Det var tvunget att hända nu när vi är fler än dubbelt så många som när vi flyttade till vårt gamla kontor. Nu har vi gjort en kontorsflytt på Södermalm till lokaler som är betydligt större och ljusare än de gamla vi hade. Idag kommer jag att berätta lite om hur beslutet togs. Vi bestämde oss för att även denna kontorsflytt skulle ske inom Södermalms gränser. Det kändes rimligt. Vi gillade att hålla till på ön, särskilt på den delen av den där vi varit hela tiden – runt Medborgarplatsen. Jag var på mötet där beslutet togs och jag minns allt i väldigt tydlig detalj. Många hade de varit. Mötena där vi trott att vi skulle få veta om kontorsflytt på Södermalm men när detta inte skedde. Det var många gånger som jag och mina kollegor lämnat mötet och vid kaffemaskinen utbytt tankar om varför. ”Varför inte kontorsflytt på Södermalm? Vi behöver ju nya lokaler!” Man tappade hoppet litegrann. När vi frågade ledningen om varför det kom sig att vi inte flyttade till andra lokaler på Södermalm, att vi inte gjorde en kontorsflytt, så fick vi bristande svar. Ja, om vi ens fick några svar vill säga. Det var många av oss som kände oss frustrerade. Två av mina kollegor, Jessica och Mikael, valde att sluta. De gjorde sina egna kontorsflyttar på Södermalm istället, bara det att de landade på andra företag. Det började verkligen bubbla bland oss. Den där dagen vid det där mötet vet jag att det var flera i personalstyrkan som ville ”skjuta skarpt”. Säga att vi krävde svar om kontorsflytten på Södermalm, och varför det inte blev av. Mina kollegor behöver inte göra sig besväret. Det var nämligen första punkten på dagordningen. Kontorsflytten på Södermalm, den vi längtat efter så länge, ägde tillslut rum. Det var bara en tidsfråga innan vi skulle få känna oss som hemma i nya lokaler på ön. Om det kom som en chock? Ja, märkligt nog var det faktiskt så. Vår kontorsflytt på Södermalm var verkligen helt nödvändig. Men det hade den också varit länge, och därför fanns inga garantier på att behov skulle leda till förändring. Så blev det i alla fall, och ingen är gladare än jag för det!

Jag är övertygad om att de flesta av er har koll på hur det är att befinna sig på en middagsbjudning. Ni vet, man träffas och har det gemytligt runt ett bord. Man smaskar på huvudrätt och efterrätt och skickar komplimanger till höger och till vänster. Man möter folk man känner och kanske också nya människor att lära känna. Samtalsämnen kan variera från gång till gång och under kvällen. I helgen var jag på en middag där samtalsämnet, nästan uteslutande, var järnbrist. Javisst, har ni någonsin varit med om det? Har ni suttit på en middag där man talat mestadels om järnbrist, eller? Det gjorde jag och idag kommer jag att skriva om det. Jag ska väl börja med att säga att denna middag präglades av mestadels nya människor. Det var min sambos syster och hennes vänner som vi träffade. Sambon hade träffat flera av dem tidigare men för mig var de flesta ännu främlingar. Det var en kille på min sida bordet, Janne, som tog upp järnbristen. Det var nämligen så att han hade gjort ett blodprov som visade på att han hade det. ”Vem fan har järnbrist när man är 43?” sa han som för att kritisera sin hälsa. Det uttalandet bemöttes av en person på andra sidan bordet, Katrine. Hon arbetade nämligen i vården och betonade att järnbrist inte alls behövde vara åldersberoende. Enligt henne var det såklart vanligare att ha järnbrist när man var äldre. De flesta brister var tydligen vanligare då. Det var dock inte alls ovanligt att yngre människor också hade järnbrist. Det var ganska vanligt. Det handlade tydligen mest om att lägga om kosten initialt. Det finns mat som gör att man får i sig järn då man har järnbrist. ”Steg 1” uttryckte sig Katrine och hänvisade till ett antal råvaror. När hon nämnt en tredje sa Janne, killen med järnbrist, upp telefonen och började föra anteckningar. Han sa att han skulle kila till Coop direkt dagen efter och köpa skafferiet och kylen full. Bra inställning, var vi alla överens om. Där tänker man kanske att ämnet järnbrist vattnats ut. Det hade det också, för en liten stund i alla fall. Men nej, sällskapet hade inte avhandlat ämnet klart. 20 minuter av andra samtalsämnen följde, och sedan svängde vi tillbaka igen. ”Men det här med järnbrist då..” hördes från ett ny person runt bordet. Några suckar följde men vissa lutade sig längre fram. Blickar riktades mot Katrine igen och hon var tvungen att besvara ytterligare frågor. Det skulle bli en lång kväll och ingen anade nog hur mycket den kom att präglas av järnbrist som samtalsämne. Jag återkommer om detta igen om ni känner för att höra fortsättningen. Skriv gärna en kommentar, om järnbrist eller ej, så tar vi det därifrån!

Ibland funderar jag på vad vi har mest av hemma hos oss. Detta är förstås en något filosofisk fråga. Jag menar, å ena sidan har vi förstås en väldig massa människor. Vi är 2 vuxna, 3 gemensamma barn och stundtals så många som fyra bonusbarn. Det är.. Mycket. Det vi också har mycket är skrik och bråk, föga förvånande. Sedan har vi ju förstås en tv i varje rum, vilket nog gör oss till det mest televisionstäta hushållet i vår del av Europa. Ja, ni hör ju. Det finns mycket saker hos oss. Vad vi också har mycket av är mässingsskyltar. Detta är vad jag kommer att skriva om idag. ”Mässingsskyltar?” tänker nu några av er nu. Varför i all sin dagar har man en massa mässingsskyltar hemma? Och varför? Jag förstår verkligen denna fråga och jag önskar att det finns en bättre förklaring än den jag nu ska ge er. Såhär ligger det till: Min sambo är tokig i mässingsskyltar. Detta är helt sant och vi har försökt spåra intresset utan framgång. Det har säkert något med barndomen att göra, precis som allt annat. Egentligen stoppar det inte vid mässingsskyltar. Intresset är lika stort för mässing överlag. Det är det som är den gemensamma nämnaren. Mässingsskyltar är bara väldigt behjälpligt. Särskilt när man är så många i familjen och varenda jävla dörr och pryl ska ha en skylt. Ja, för så ser det nämligen ut. Mässingsskyltarna avverkar varandra i vårt hem. På vår dörr står det förstås, passande: ”Mamma och pappa”. På barnens alla miljoner dörrar står det deras namn och ingraverat i mässingsskylten finns deras främsta intresse vid tillfället. Vet ni vad som är lite roligt med det då? Jo, det är nämligen att barns intressen tenderar att svänga en hel del under de år då de växer upp. Ta vår son Rasmus till exempel. Det är den av alla mässingsskyltar som nog roar mig allra mest. Han är 13 år gammal och på skylten som utmärker hans rum så finns det en monster truck. Vet ni varför? Jo därför att Rasmus var 8 år gammal när alla mässingsskyltar kom på plats. Tro mig: det finns ingen i hela världen som är mindre intresserad av bilar och motorsport än han är. Idag är det bara mode, dans och musik som gäller. Det finns många fler sådana missförstånd gällande mässingsskyltar i vårt hem. Hundens koja är ytterligare en. Vi har idag en pudel men vår gamla hund var en Amstaff terrier. Vi lyckades ändra namnet från Sonja till Milo. Problemet var bara att vi inte orkade fixa nya mässingsskyltar så bilden på en stor kamphund får fortsatt pryda kojan. Osmakligt? Ja, lite kanske

Det är ingen hemlighet att det har underlättat för oss sedan vi skaffade professionell hemstädning i Stockholm. Detta har jag varit tydlig med, trodde jag i alla fall. Det är ganska många som, under den senaste veckan, har hört av sig. ”Vad hände med det där med att skaffa hemstädning i Stockholm egentligen? Blev det som ni hade väntat er?”. Ja, frågor i den kalibern har rullat in. Jag anar därför att det inlägg jag skrev som svar på hemstädningen i Stockholm har försvunnit i mängden av inlägg. Så tänkte jag först. Sedan insåg jag, när jag försökte hitta inlägget om hur vi skaffat hemstädning i Stockholm, att det var borttaget. Varför i all sin dagar det inte finns kvar kan jag inte svara på. En oerhörd gåta som söker svar men som verkligen besvarar folks nyfikna frågor. Nu ska jag därför göra ett nytt försök att dyka ner i ämnet hemstädning i Stockholm. Ni som minns denna text sedan sist får helt enkelt hålla ut och läsa igen, eller skippa att läsa idag. Då kör vi. En av de tydligaste sakerna som förändrats av hemstädningen i Stockholm är den tid vi fått över. Det är förstås brett svarat. Jag menar, det finns ju många saker som mer tid kan leda till i form av resultat menar jag. Till exempel har jag, efter att vi anlitat hemstädning i Stockholm, fått mer tid att umgås med barnen. Det är fint. Det är faktiskt väldigt, väldigt fint. Vi har dessutom fått mycket mer lugn och ro när vi kommer hem. Vi behöver liksom inte ösa undan allt och städa upp minsta lilla sak när vi vet att proffs kommer att ordna det. En annan aspekt av hemstädning som förändrat vårt hem i Stockholm är att vi lugnat ner oss mot varandra. Det har funnits en stor skepticism och en rejäl portion skuldbeläggande åt den som inte städar upp efter sig. Både gentemot barnen och mot/mellan oss vuxna. Det är otroligt skönt att detta har blivit bättre. Det tycker vi alla. Låt mig också slå ett slag för professionalism i stort. Vilket jävla jobb de gör, rent utsagt, de som utför vår hemstädning i Stockholm. Maken till professionellt bemötande av ett arbete har jag aldrig sett förr. Otroligt bra är det och vi är väldigt nöjda! Nu måste jag sticka iväg men lovar att besvara frågor som ni eventuellt har efter detta inlägg. Skriv gärna om precis vad som helst.

Vilken är världens snyggaste led ramp? Denna fråga kanske inte många av er har funderat särskilt ofta på. Det har jag gjort. Framförallt har jag gjort det efter förra helgen inträffade. Det var nämligen då jag och mina vänner var på bilträff. Där kan man snacka om att det fanns en och annan ball led ramp. Min kompis Sebastian tyckte sig innan träffen ha den absolut coolaste och mest påkostade man kunde lägga vantarna på. Han fick lov att ångra att han någonsin tänkt så. Maken till led ramper har jag aldrig någonsin tidigare sett. Vilket jävla utbud, rent utsagt. Jag tröttnade liksom aldrig på att gå omkring där och känna in vad det faktiskt var vi fick se. Vi åkte visserligen ända till Holland för att vara med, men resan var värd all möda. Det var fint att se att så många med liknande intressen möttes på samma ställe. Så mycket stort intresse för bilar, och för led ramper – inte minst. Jag blev som smått besatt av det där. Kunde inte slita min giriga blick från den ena led rampen efter den andra. Vid ett tillfälle skulle de andra gå och äta när vi var i mitten av mässan. Jag sa bara ”fortsätt utan mig” som om jag var med i någon jävla äventyrsfilm. De ryckte på axlarna, gick för att äta hamburgare och lämnade mig med vad som skulle bli min framtida led ramp. Den satt på en Volvo, av alla bilar. Den var ombyggt och oerhört snygg, hela kärran. Men vilken led ramp den hade! Om jag hade haft en bild så hade jag bifogat den nu. Jag vågade mig tillslut fram till killen som, av registreringsskylten att döma, kom från Tyskland. Jag sade på knackig engelska att jag tyckte att hans led ramp var otroligt snygg. Han log, nickade och sa att jag inte var den första som hade kommit fram och sagt det den dagen. Det hade jag heller inte väntat mig att jag var. Hans bil, och särskilt dess led ramp, måste ha fått oerhört många kommentarer den dagen. Vi pratade en stund och jag tror att han förstod att jag kunde ett och annat om led ramper. Jag berättade om Sebbes och sa vilket märke det var. Då skrattade han som svar på att han trott att den skulle vara störst och bäst. Det var en cool kille, med en cool bil som hade ställets finaste led ramp. Jag var tvungen att ha en likadan. Jag såg till att skaffa uppgifter från min nyfunne vän om var jag kunde köpa en. Ja, sen var det bara att spara!

”Och så var det kostnad för fasadrenovering?” ”Och så var det… Vadå för något?” ”Ja, kostnaden för fasadrenoveringen. Den som gjordes i er förening.. Nu ska vi se.. Förra hösten, enligt vad jag har fått här i alla fall. Alltså hösten 2020. Stämmer det inte att ni hade en fasadrenovering då, och att du skulle redogöra för kostnad idag?” Hon hade lika gärna kunnat prata på ett annat språk. Jag hängde inte med ett dugg. Hur sjutton skulle jag kunna hålla koll på kostnad för en fasadrenovering som skedde 2020? Jag bodde ju inte ens i föreningen då! Jag har ju för sjutton bara bott där i 6 månader. Inte för att jag kan klandra henne för det förstås. Hon gjorde ju bara sitt jobb. Hon kanske tänkte att den som skulle rapportera kostnad för fasadrenovering var någon som bott där längre. Så var det säkert. Så tänkte hon säkert. Det hjälpte mig i alla fall inte och samtalet styltade sig fram. Jag tänkte att om ärlighet alltid varar längst så är detta onekligen en situation i vilken detta stämmer. Jag spelade med öppna kort: ”Förlåt, nu har det nog blivit ett litet missförstånd. Jag har precis flyttat in i föreningen och kostnaden för fasadrenoveringen. Ja, alltså, jag bodde inte ens där då, när den skedde. Att jag skulle veta vad denna fasadrenovering, som skedde 2020, hade för kostnad. Det är liksom som om Janne Andersson skulle ha stenkoll på vilka färdigheter Henke Larsson hade. De var liksom aktiva under olika perioder. Hehe. Ja, alltså i detta scenariot är jag Janne. Henke Larsson är.. Ja, antagligen personen som hade den här uppgiften innan mig. Hen vet nog mer om fasadrenoveringen och kostnad och allt.” Jag möttes av 4 sekunders tystnad och märkte att varenda skämt och referens flugit långt över huvudet. ”Då är det kanske den här personen som du ska ringa då. Den som kan ha uppgifterna om kostnaden för fasadrenoveringen. Jag kan vänta om det inte tar alltför lång tid, men vi ska nog försöka köra igång med det snart. ”Ja, alltså jag vet ju inte vem det var. Jag är helt ny i föreningen. HELT ny. Jag har ingen koll på något överhuvudtaget. Vem som hade den här rollen, det vet jag verkligen inte. Jag ber om ursäkt. ”Hette han inte Henke Larsson, sa du? Jag kan hjälpa dig att söka efter numret om du vill”

Julklappar är det enda som funnits i mitt medvetande under hösten. Ni som följer mig vet hur mitt upplägg kring julen brukar se ut. Jag har, som allt fler människor, anslutit till det så kallade Julkvartalet. Jag minns inte vem det var som introducerade detta från början men jag har köpt det med hull och hår. Det handlar alltså om att fira jul under 3 månader istället för under 1 månad. Eller ja, vissa firar väl egentligen ännu kortare. Detta beslut grundas på många sätt i mitt stora intresse för just julklappar. Jag bara älskar dem. Jag har alltid gjort det. Det känns som att jag tänker på julklappar den mesta tiden på året. När januari kommer och jag vet att det är så långt kvar som det bara kan till jul så blir jag alltid deppig. OK, det kanske inte enbart har att göra med avsaknaden av julklappar. Det är trots allt årets deppigaste månad oavsett. När sedan sommaren kommer. Det är så jag startar julmusiken för första gången. Är det inte helt sjukt? Jo, den som hävdar något annat ljuger förstås. När jag närmar mig hösten, si sådär i augusti, så börjar jag fundera över julklappar. När jag var barn handlade det förstås mest om vad jag själv skulle få i julklapp. Nu ser det lite annorlunda ut. Jag har så pass bra betalt att jag faktiskt kan köpa det jag känner för under hela året. Men att ge julklappar är någonting speciellt. Något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Nu när julen närmar sig kan jag, som ni förstås kan tänka er, knappt sitta still. Jag är så oerhört taggad på att få fira in årets bästa tid även detta år. Detta trots att denna och senaste julen inte är sig lika på grund av läget i världen. Vi gör helt enkelt det vi kan för att få det så bra som möjligt. Julklappar är en himla bra metod om ni frågar mig. Om jag har köpt årets julklappar redan? Ja, mestadels. Jag brukar alltid spara några klappar för att få gå på klappjakt i butiker när det närmar sig jul. Många tycker väldigt illa om den påstådda stress det tydligen ska innebära. Jag har aldrig känt så i ett sammanhang i vilket jag får handla julklappar. God jul i förskott och dela gärna med er om era julplaner i kommentarsfältet!

Det finns ganska få saker jag saknar med Stockholm, men jobbet inom fasadrenovering är en sådan. Kanske skulle jag säga att det inte är själva arbetet jag saknar. Det är hela känslan. Det är den där härliga feelingen att gå till jobbet och känna att man trivs. Missförstå mig rätt: Jag trivs även på mitt nuvarande jobb. Det gör jag verkligen. Det var dock något annat när jag flyttade till Stockholm för att syssla med fasadrenovering. Till att börja med så var jag ju förstås yngre. Jag var på en annan plats i livet. Det var väl en viktig sak. Sedan måste jag säga att gänget jag fick jobba med fasadrenovering tillsammans med i Stockholm var otroliga. Vilket jävla lag. Jag var nära på att skriva att när jag började var jag den som hade arbetat kortast tid. Så är det ju förstås alltid, men jag kände mig alltid som den nye inom fasadrenovering i Stockholm. Detta eftersom vi mer eller mindre slutade anställa efter att jag hade kommit in. Jag var sist in helt enkelt. Som tur är var jag inte först ut. Vi var en grupp som arbetade med fasadrenovering i Stockholm tillsammans under 4 års tid. Under nästan ett halvt decennium knotade vi ihop varenda dag. VI träffade varandra betydligt oftare än vi träffade våra familjer. Det var en glad tid. Inte därför naturligtvis. Bara för att vi kom varandra så nära. Det var inte alltför sällan, efter jobbet med fasadrenoveringen, som vi gick ut i Stockholm. Vi blev som ett litet kompisgäng snarare än ett gäng arbetskamrater. Det kändes fint. Särskilt fint kändes det förstås för mig, eller oss, som nyss flyttat till staden. Det hjälpte mig liksom att få den där känslan jag ville få. Som så många tycktes få av Stockholm, vare sig de jobbar med fasadrenovering eller ej. 4 år blev det inom samma bransch. Sedan var det dags för mig att säga hej då till såväl Stockholm som fasadrenovering. Det kändes verkligen som rätt beslut. Jag var färdig och trivdes egentligen aldrig med arbetet i storstan. Eller ja, snarare livet i stan kanske. Jag gillade att jobba med fasadrenovering, det gjorde jag verkligen, men kände aldrig för Stockholm. Detta var en historia som gick fram och tillbaka, inte bara idag utan under mina senaste inlägg. Hoppas att det har känts OK för er att hänga med. Jag tänker att det kanske kan intressera även om man inte är intresserad av fasadrenovering i Stockholm. Ett livsöde är aldrig fel att få presenterat för sig. Eller hur?